MPossABull: februari 2012

Idag har jag pratat framtid. Med skräckblandad förtjusning.
För det är väl just den känslan som framtiden brukar inge? I alla fall för mig.
Eller speciellt för mig, den überplanerande jungfrun som helt skulle ha ett i detalj utskrivet schema för allting som komma skall.
Men det är just det som är problemet med framtiden, man vill veta, men ändå inte och även om man skulle vilja veta och kunna planera och förbereda, så är det en miljon miljard saker som måste klaffa för att det ska bli just precis så som man vill.
Sen finns slumpen.

Just nu är jag helt färdig. Min hjärna har gått på högvarv hela dagen och när jag skulle förklara vad jag ville de närmaste åren, något som jag varit stensäker på ett tag nu, kom bara en massa sluddrande fram ur min mun.
Jag vet inte. Vi får se.
Men det är väl tjusningen med framtiden?

Mysig dag på museum med le pain francais-lunch och fönstershopping, drömmar och terapiprat tillsammans med Lia.
Fick tips om boken Diagnos: Duktig av Jennie Sjögren och Tinni Ernsjöö Rappe.
Think I'll need it.
Såhär skriver adlibris om den:
När Diagnos: Duktig kom ut första gången blev den genast en stor succé. Många ville veta mer om den sjukliga duktigheten som gör att unga kvinnor går sönder redan i början av sitt yrkesverksamma liv. Frågor som: var kommer beteendet ifrån? vad gör man åt sin duktighet? måste man sluta vara duktig? är något som diskuteras flitigt i boken som ständigt finner nya läsare.

Har funderat mycket över den och allting idag.
Hur hamnade jag här? Något sådant.

Idag pratade vi som alltid om det förra året i den där staden som jag knappt vill nämna vid namn för så fort jag tänker på den får jag en stor och hård klump i magen.
Vi måste prata om det.
Det låter så fånigt, men jag skulle verkligen vilja kunna få utomstående människor att förstå hur det året var.
Tyvärr måste man uppleva det själv.
Mamma är den som förstått mest, men ändå långt ifrån allt.
Jag känner själv att allt jag säger låter som överdrifter, men tyvärr är det inte det.

I somras var jag 20 år och alldeles på gränsen att bli totalt utbränd. Vilka förstod det?
Hade jag inte gått över till praktiken i maj hade jag nog hamnat på sjukhus med dropp. Jag som avskyr sjukhus.
Det är otroligt hur mycket man kan pressa sig själv att alltid jobba i samma snabba tempo och prestera på toppnivå och samtidigt hålla skenet uppe om att man mår bra.
Man mår inte bra då.
Det är nog först nu som jag riktigt har förstått hur galet allt var och hur dåligt vi mådde av det.
Allt för att vara duktig.
Allt för att vara perfekt inför alla andra.
Det är sjukligt.
Jag kan inte tävla mot andra, men jag tar hellre död på mig än gör mig själv besviken.
För händer det, är allt förstört och meningslöst.
Det är ett så dumt resonemang så det är inte klokt för jag vet att det inte stämmer men ändå kan jag inte låta bli att tänka att det kanske skulle kunna bli så, olika scenarion varje gång.

Jag brukar säga att jag är glad över att ha tid till att handdiska i lugn och ro.
Det är helt underbart och helt sant.
Vad kan vara jobbigt med att handdiska? Egentligen?

Jobbigt är det när man bara har tid att äta ett par mackor, är trippelbokad på möte kl 12, har lunch samtidigt som man inte hinner med och får skjuta upp två projektmöten man skulle ha under lunchen till eftermiddagen då man egentligen har en annan lektion och skulle vara klar med uppgifter till ytterligare ett projekt, samtidigt som man kommer på att man måste tvätta efter skolan, men inte riktigt vet hur det ska kunna gå ihop eftersom ens gruppmedlemmar har svikit en och man måste rädda det första projektet tills imorgon då nya teman ska presenteras, kanske hinna äta middag och gå på toa någon gång under dagen och sen inte glömma att gå till elevrådet kl 16:00 som naturligtvis kommer att dra ut på tiden då ingen vill ta på sig uppgifter eftersom alla har så mycket att göra så att jag som redan har mest uppgifter får ta mig resten för att jag är "så duktig, du låter ju inte alls stressad, så det klarar du av lätt, för det gör du ju alltid". Sedan kraschar datorn och allt arbete gjort på förmiddagen är borta och måste göras om i natt, för resten av dagen är redan fylld av möten och lektioner med nya uppgifter, så det där med tvätt är nog lika bra att glömma, för middag är ju viktigare, äta bör man annars dör man, men jag kan nog klara mig om jag bara kokar lite nudlar, för jag har ju redan levt på det i fem dagar så ytterligare en dag kan ju inte skada och den middagen borde bara ta ca 15 min med tillagning och att äta så då hinner jag kanske till och med duscha håret inför mötet imorgon, för man kan ju inte se sliten ut, nä vi ska vara glada och pigga för det är våra framtida arbetsgivare vi ska presentera allt för och då kan man ju inte vara röd i ögonen av trötthet och gråt som håller på att tränga fram för att man bara har hunnit sova ca 3 timmar/natt den här veckan och knappt hunnit äta och är alldeles förtvivlad för att hur fort man än jobbar så kommer man ändå inte hinna klart och göra allting fulländat eftersom man numera är ensam i gruppen och inte har någon att be om hjälp och det kanske går ut över min framtida karriär så just nu är jag också väldigt arg eftersom jag är så trött att jag har blivit förkyld och har hög feber, men ändå måste pallra mig till skolan eftersom det inte är någon annan som är villig att ta sig an uppgiften att hålla i mötet. Möte, just det, då borde man vara fint klädd, undra hur lång tid det kan ta att stryka en kostym? Om jag gör det snabbt kanske det också bara tar en kvart och då är jag klar med allt kl 23:30 så om jag satsar på att bara sova ca 3 timmar så har jag ytterligare ca 4 timmar på mig att göra klart morgondagens skisser i corel, men det är klart, det tar ganska lång tid att skriva ut dem på morgonen, så jag borde göra klart dem på 3 timmar så jag kan gå en timme tidigare till skolan och skriva ut dem och försöka att inte sätta mig ner för då kommer jag förmodligen somna med en gång. Kanske borde prova koffeintabletter, men det låter ju läskigt och man kanske inte ska blanda det och alvedon? Det jag egentligen skulle behöva är nog sömntabletter så att jag för en enda gångs skull kunde slappna av och tvinga mig själv till att sova, men då skulle jag ju inte hinna göra allt som jag måste göra och alla gröna "det är okej att ta detta imorgon-postit's" som sitter på dataskärmen och över hela skrivborde skulle hinna bli gula "nu måste du snart vara klar med det här-lappar" eller till och med rosa "SKÄRP DIG FÖR FAN OCH FIXA DET!-lappar"

DET är jobbigt. Det där var vardag i staden-som-inte-får-nämnas-vid-namn.
Jag ångrar inget, jag hade roligt och lärde mig enormt mycket, men jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande igen eller att någon jag tycker om ska behöva känna likadant över sina studier.
Det värsta är väl att skälet till att det blev så jobbigt ligger hos mig själv. Hade jag gjort som vissa och bara skjutit ifrån sig allt ansvar så hade jag nog kommit lättare undan.
Men jag ville vara duktig. För jag har alltid varit duktig. Och vad skulle alla tycka om jag en dag slutade vara duktig eller inte höll samma standard längre? Jag vet inte.
Det jag vet är att jag har fastnat i duktighets-träsket.
Jag vill gärna ta mig ur det, jag inser att det inte är bra att känna sig utbränd innan jag ens har hunnit börja pensionsspara.
Man är inte helt okej i kropp och skalle när man är hemma och ska slappna av under sommaren och ens mamma ber en göra en liten sak, tex packa upp en väska och man börjar storgrina av fysisk och psykisk trötthet.
Jag gråter sällan, men tydligen var den väskan det som fick allt att tippa över.

Till detta kommer även, talsvårigheter, man får svårt att sova, ångest över småsaker, man går upp och ner i vikt hur som helst, magont, återkommande huvudvärk, illamående, långsammare reaktionsförmåga, man upplever att man inte är närvarande och man känner inte igen sig själv.

Jag är väl medveten om att jag har varit en jobbig, klagande och bitter/t dotter/barnbarn. Att jag har varit en dålig vän som inte har hört av sig så ofta som jag borde ha gjort. Att jag har varit tråkig och inte följt med på roliga saker som jag skulle ha gjort i vanliga fall.
Men jag var helt slut. Och en del av mig är fortfarande helt slut.
Jag är så nöjd med att ha ett alldeles vanligt och kanske tråkigare liv just nu. Jag behöver det.
Till hösten ska jag plugga igen och jag ser fram emot det.
Än en gång ska jag få göra något jag tycker om och det finns inte en chans att det blir som förra året.
Däremot vet jag att jag än en gång kommer trilla i duktighetsfällan.
Så jag tänker vara så tråkig och vanlig jag vill tills det är dags igen.
Och då ska jag vara mer förberedd.