Jag är hellre en Arial-människa än en Comic Sans-människa

Ingen vettig människa kan väl på allvar gilla Comic Sans?
Nej, det kan man bara inte.
Jag kommer ihåg när min förra rektor kallade kommunstyrelsemän till möten på skolan och inbjudningarna var skrivna med Comic Sans. COMIC SANS. (!!)
Förstår ni?
Nej, inte jag heller.
Comic Sans använder man när man skriver inbjudningar till sitt barns femårskalas, till barnets kompisar.
INTE till kommunstyrelsen. 
Sen fick vi en annan rektor som bjöd oss på sockerkaka och inte envisades med att kalla mig för Malin.
Undra om det hade något med Comic Sans-inbjudningarna att göra?

Oden and Tor, friends of mine

Gårdagskvällen var riktigt rolig. Producerade aftonklänningar inspirerade av Hermès på löpande band, researchade om Lindex och funderade allmänt på allting.
Till exempel hur svenska folket kunde rösta som de gjorde.
Fast kan inte fundera på det utan att bli en smula upprörd, så nu lämnar vi det.
MEN. "Jullovet" som är fullt av plugg kommer att spenderas i riktig vintermiljö hemma i norr. Jag och Sofia har redan smidit planer. Snön i stadsparken lär bli offer för våra upptåg.
Kim visade mig födelar med asatron och jag funderar på att konvertera.
Inte för att jag har nåt att konvertera ifrån. Är ganska otroende. Fast tror på "spöken" i och för sig.
Men det kanske inte räknas.
Eller?

Om ett par år.

Om ett par år kommer det att se ut så här.
I alla fall om jag ska tro dig.
Tack för uppmuntran, det uppskattas verkligen.
Denna bild gjorde verkligen min fredagsnatt.
Tack P.

Självömkan

Det är lördag.
Det är glapp i våran micro och jag kan inte poppa popcorn.
Jag tycker synd om mig själv.

Men bara just nu.
För tidigare idag fyndade jag en helt ny skiva av Manic Street Preachers och Linda Skugges bloggbok på myrorna för 30 spänn totalt. Jag gillar Linda Skugge.
Upptäckte att det inte finns ett enda par byxor i hela Borås som duger åt mig, men att man kan klippa sig för endast 150 på de flesta salongerna.
Unnande mig även Oasis "Lord don't slow me down".
Mycket mer nödvändigt än nya strumpor. Så resonerade jag.

Min ursäkt är att man fortfarande kan gå omkring i ballerinaskor här.

Valet och drömmar - på gott och ont

Just det. Lovade en liten rapport om mina åsikter om riksdagsvalet 2010.
Mina åsikter kan sammanfattas med ett ord. Blä. Eller möjligtvis "fan". Eller "uuueeööähäähhä".
Jag tycker att det är en rätt bra sammanfattning.
Jag har aldrig känt någon tvekan om vad jag har för nationalitet.
Jag är svensk. Eller var i alla falll det till i helgen.
Nu vet jag inte riktigt. Det finns ju nämligen vissa i detta land som skulle anse att jag absolut inte är svensk och därför roffar åt mig skola, jobb och bidrag på det svenska folkets bekostnad.
Men nu är jag faktiskt ganska så svensk ändå, så ni kan ju...
Det var nog allt jag hade att säga.
Eller nej.

Det är fullmånetider nu. Jag har haft en hemsk natt. Tack och lov var jag så trött att jag faktiskt lyckades sova ändå.
Däremot drömde jag att jag blev jagad av en psykopat-clown genom ett sjukhus som samtidigt var bombhotat och jag kunde inte hitta till skyddsrummet. Det var ännu hemskare än det låter.
Fast å andra sidan så drömde jag också att jag flyttade till London, träffade coola folk och hittade min RocknRolla.
Det var faktiskt också hemskt. Men på ett annat sätt. För nu är jag övertygad om att jag kkommer att älska London och att London kommer att älska mig tillbaka. Jag har hittat ett fint universitet med modedesign och marknadsföring. Sounds pretty good to me.
Men vi får se.
Antingen nåt sånt eller så flyttar jag ner på vinst och förlust och lever som den bohem jag förmodligen egentligen är.

Boråsare nudå.

Aa. Har uppenbarligen blivit en riktigt Boråsare nu. Har lyckats köpa Elfsborgs påse de senaste gångerna jag har varit på ICA. Nu hejar jag officiellt på Elfsborg.
Nejdå. Mitt hjärta tillhör Luleå. Eller var det Brynäs mamma?

P.S från och med den 5/11 är kommer jag att vara en rockinfreakapotamus for life.
Bara så att ni vet.

Pictures from Paris.

Friday. Oh, and Saturday and then the rest.

Fredag och lördag innebar nya sjukdomar och skador.
"Shoppingarm" och stigmatamärken av för tunga påsar bland annat. Sen ska vi inte tala om hur våra fötter mådde.
Jag och Sara gjorde nästan klart den högra stranden på fredagen, vilket innebar att vi gick omkring 1000 mil den dagen. I Alla fall kändes det så. Vi stack från hotellet 9 och kom tillbaka strax efter 21. Bra jobbat alltså.
Jag gjorde misstaget att köpa världens finaste fotobok av David LaChapelle på det moderna muséet och fick sen bära omkring på den i ytterligare 10 timmar. MEN det var det värt.
Vi sprang omkring i Marais, det gamla Paris där det var übermysigt och sen i de LaFayette, den stra gallerian där allt kostade 100 gånger mer än vad man hade råd med.
Men nog var det fint. Särskilt skoavdelningen hehehe..

Lördagen innebar trendspaning hos de stora modehusen på Avenue Montaigne.
Det var läskigt till en början, men till slut får man in vanan ch kan gå in i butikerna som att man hade råd att köpa hela världen. Trots att man går omkring i trasiga ballerinaskor.
Nästa gång ska jag köpa i alla fall ett nagellack eller läppstift på Chanel eller liknande, bara för att för en stund få vara del av en värld man annars inte kommer åt. En värld som förpackad i fina påsar, igenknutna med sidenband.
Efter att ha traskat in på några modehus och smygfotat lite inne på Prada, begav vi oss till den vänstra stranden och strosade runt på gator som tillät mer prisvänlig shopping.
Fyndade ett par svarta kängor utan(!) klack till ett mycket rimligt pris och stötte i sama stund på Frankrikes enda otrevliga butiksbiträde. Urusel service, men det stoppar inte mig när jag väl har blivit förälskad i ett par skor.
Stoppar något mig? Probably not. Förutom min egen snålhet i vissa fall.
Vi ramlade in på Monoprix nån gång efter 20 och mina armar skakade av trötthet när jag skulle lyfta upp en liten chokladbakelse jag ville belöna mig själv med.
Det är alltså inte hälsosamt att gå på stan sådär länge. Dog i hotellsängen ett tag och tog oss sedan ner för att äta middag. Somnade på tok för sent.

Söndag innebar en snabbtur på Louvren där vi sprang förbi en massa konstverk och jag fick mig tilldelat Vittore Carpaccios "La Predication de saint Étienne à Jerusalem". Detta ska alltså sedan inspirera mig till att designa ett denimplagg. Blir spänannde att se hur det går.
Efter Louvren var det dags för en rundtur med buss genom Paris för att vara sådär lite lagom turistig.
Alltså fick vi se bland annat Triumfbågen, Notre Dame och Eiffeltornet som inte alls är särskilt vackert.
Tror att jag var på tok för trött för att kunna uppskatta det mer.
Åt världens bästa sushi på kvällen. Åtminstone världens mesta. För mycket mat blev det.
Stor sushimeny, sallad och soppa och sen tre grillade laxspett.
Efterrätt var det inte tal om.

Måndagen var en sorgens dag. Vi skulle lämna Paris. Åhnej. Fast nu känner jag att det var riktigt skönt att komma hem, även om jag alltid känner mig hemma överallt.
Hade världens bästa studiebesök på Hermès där vi fick kliva in och titta på det allra heligaste, deras fantastiska sadeltillverkning!
Helt amazing. Inte undra på att det kostar. Men då får man också världens bästa service, livet ut.
Hela klassen fick goodie bags och trots smärta i hela kroppen, en enormt trötthet och lite ångest över hemresan, kunde jag inte sluta le från och med den stunden jag fick den orangea påsen i min hand.
Det var lycka mina vänner.
True happiness av den allra ytligaste sorten. Ungefär.
Bussresan hem var lång och natten spenderades i slutet av mittengången, under ett par säten för min del.
Lyssnade på the Verve och mådde faktiskt fantastiskt bra.
Vill gärna åka tillbaka igen.

Première Vision

För att ni som vill ska få en så bra bild av min resa till Parsis som möjligt, blir inläggen lite uppdelade mellan de olika dagarna.
Det blir dessutom mycket lättare för mig själv, eftersom jag ännu inte har hunnit sortera och reda ut alla minnen. Allt är med andra ord rätt rörigt just nu.
Bussresan blev ca sju timmar längre än planerat på grund av att någon slags rem bestämde sig för att brista mitt ute i ingenstans, någonstans mellan Borås och Helsingborg. Sen bestämde sig de tyska bilköerna för att välkomna oss med öppna armar. Usch.
Men kl 21 på onsdagen var vi i alla fall framme vid Hotel Jardin De L'Odeon på 7 rue Casimie Delavinge.
Mycket trevligt fast de randiga tygtapeterna i mitt och Saras rum kunde få hela världen att snurra om man var tillräckligt trött och slut.
På torsdagen blev det en tidig morgon då vi fick dressa upp oss till riktiga business women och sedan bar det av till Première Vision, världens största tygmässa och tro mig mina vänner, den är ENORM.
Nolia är en futtig fläck vid jämförelse.
Jag, Sara, Saara och Rebecka hade hand om avdelningen Seduction och trots att vi hade blivit varnade för att vi kunde få stöta på allt möjligt otrevligt beteende, så råkade vi inte ut för något sådant.
Sara och jag lyckades til och med charma en engelsktalande italienare. Goodiegood.
Vi lyckades beställa lite tygprover och fick några på plats.
Trots de bekväma (men proffessionellt snygga) skorna, fick vi rejält ont i fötterna och höll i slutet av dagen på att dö i en sackosäck inne i "biosalongen".
Hade gärna legat kvar där hela natten.
Efter mässan släpade sig nästan hela klassen till en restaurang och åt innan vi släpade oss tillbaka och sov som döda sälar.
Mycket trevlig och lärorik dag i alla fall. Tyvärr fick man inte fota på mässan, MEN alla hade kamera med sig. Tolka det som ni vill, men inga bilder kommer upp här i alla fall.

Borås

Hemma igen. Har ont överallt och världen gungar lite lätt efter ett dygns bussåkande.
Möts av otroligt hemska bilder på facebook, ca 5 år gamla eller nåt. Planerade mord och brevbomb, men slutade med ett vädjande. Hon är ju trots allt min syster.
Ibland önskade jag att jag också hade hjärta att vara sådär överjävlig.
Paris har varit fantastiskt och det grämer mig lite att jag är tillbaka i detta land där SDs röster överstiger Vänsterns.
Ska fly så snabbt som möjligt.  
Summering om Paris och min enorma besvikelse över valresultatet kommer senare.

Just nu är svenska folket fucking twats.

Paris, my love.

Om två timmar sticker vi.
Hej.

Bollocks

Det finns ett enkelt sätt att ta reda på om jag är arg på riktigt. Bara lyssna.
Alla svordomar blir plötsligt brittiska. Bollocks alltså.
Så avslöjar jag mig själv.
När jag tidigare i veckan, efter ca trettiofem försök att blanda till rätt nyans av marinblått, misslyckats ännu en gång, fick min akvarellfärg finna sig i att bli kallad "fucking twat".
Jag var Michelle och akvarellfärgen Tony.

Just det. Fler människor borde se Skins.
Och.
Jag borde sluta beskriva delar ur mitt liv genom att förklara scener ur avsnitten.
Även om det funkar rätt bra.
Men det börjar bli en ovana.

Ska försöka få ihop packningen nu. Blir nog ingen kläd- eller skokris trots allt.
Visade sig att jag faktiskt är rätt fabulös när allt kommer omkring.

Fascination

Tänk hur många saker här i livet som är fascinerande. (ja det är så man stavar det)
Såpbubblor. Människor. Klädstilar. Öron. Rubiks kub.
En sak som uppmärksammade mig för några dagar sedan, var SD:s valstuga på torget. Jag strosade förbi och hörde "Det är viktigt att vi motar islams inflytande". Jag fann detta uttalande väldigt intressant och helt plötsligt befann jag mig alldeles utanför stugan, i färd med att fråga vad i hela världen de menade med det?
Såg att de övriga lyssnande ungdomarna vid stugan tänkte "Åhnej, antingen är hon dum i huvudet eller så är hon  muslim".
Det tänkte tydligen också han som pratade om att mota islams inflytande. Just därför var det väldigt FASCINERANDE att se och höra hur han besvärat började förklara vad han menade med det uttalandet.
Det var så intressant att jag inte ens orkade bli irriterad förrän jag hade gått därifrån och min fascination över den dåliga och bortförklarande förklaringen utbyttes mot frustration, irritation och en viss fascination (igen!) över att en del människor faktiskt lyssnar och tar till sig vad de säger.
För det är ju inte det minsta vettigt enligt mig. Men människor är i allmänhet ganska dumma enligt mig.
Även jag. Jag tycker ofta att jag är oerhört komplicerad och lite lätt dum i huvudet eftersom jag är rätt dålig på att förstå vissa saker som andra tycker är självklara. Speciellt känslor.
Jag är medveten om att det där med känslor är en bristvara hos mig vid vissa tillfällen. Ofta bryr jag mig men är rätt handikappad när det gäller att visa det.
Och ibland bryr jag mig inte alls. Och då visar jag heller inget.
MEN jag är faktiskt inte så kall och omänsklig som jag vet att vissa anser. Där har ni fel.

För att återkomma till dagens fascinerande ämne fascination, (ja jag älskar ordet!) så måste jag nämna ännu en sak som är just fascinerande. Bloggar.
Jag har aldrig varit ett fan av bloggar och modebloggar à la vissa Kenzor och Kissier får mig att undra om folk har någon värdighet kvar. Tyvärr är det så. Jag fattar inte grejen. Kanske är det där ännu en del av mig där jag inte förstår det alla andra förstår. Må så vara.
Kanske har det något väldigt viktigt budskap ibland. Vissa vanliga "svenssonbloggar" är också fascinerande.
Det är intressant hur ofattbart ointressanta en del bloggar är. Jag läser de bloggar som jag tycker är bra och lyckligtvis finner jag mina vänners bloggar bra. Speciellt vissa som har en talang för skrivandet. Ingen nämnd och ingen glömd.
Men jag fullkomligt skiter i vilka som läser min blogg. Det är inte meningen att den ska vara intressant eller nyskapande, jag använder den bara för att rensa mitt huvud som annars skulle explodera av tankar och åsikter. Och för att jag blev halvt tvingad till att blogga.
Nog om fascination.
God natt.

First I take Borås..

Japp. Först tar jag Borås. Sen får vi se. Alla i klassen fick en lapp men goda "råd" av en lärare i veckan och på min stod det att man ska göra det man känner starkt för.
Jag känner starkt för London och har gjort det rätt länge. I alla fall ett par år.
Men på tisdag bär det av till Paris. Har fått en massa info om resan idag och mer blir det på måndag.
Har antecknat tre sidor om hur man bör uppföra sig och klä sig på tygmässan Premiére Vision som vi ska besöka. Kan bli spännande. Får se om man klarar av det, men det ska nog gå. Prata engelska och vara trevlig är väl inte omöjligt? Det som kan bli omöjligt är packningen och skovalet.
Börjar ångra att jag inte tog med mig den stora resväskan eftersom vi ska samla på oss allt material vi kan under våran vistelse och faktiskt MÅSTE vara snygga för att bli socialt accepterade av den franska befolkningen.
Det där med att klampa in i converse hos Chanel går bort, helt klart. Varför packade jag inte med mig ett enda par pumps?
Jo. För att ha en ursäkt att få köpa fler. Klädkrisen kommer att vara ett faktum nästa tisdag. Hur ska JAG orka vara uppklädd en hel vecka? Inte likt mig. Men, det ska nog ordnas, jag är ju en kameleont. Smälter in på vilken festival som helst men skulle nog samtidigt kunna gå på Nobelmiddagen. OM jag ville.
Men det vill jag inte. Festival tackar jag däremot gärna ja till.
Är i alla fall oerhört exalterad över den kommande resan och jag tror att mitt insamlande av inspiration kommer att gå som smort.

Nu ska jag återgå till mina tygprover och fortsätta grubbla lite över kläder och storleken på min resväska.
Har dock kommit underfund med att det mesta går att lösa med de lå kassarna från IKEA.

Colourful

Nu känns det att skolan har dragit igång. Min "att göra-lista" är faktiskt längre än på länge.
Ikväll ska jag försöka mig på Corel DESIGNER 12 för att göra en übersnygg T-shirt som alla vill ha.
Ska nog gå bra tror jag. Känner igen det mesta i programmet, men så blir det kanske när man sitter på skolan för skojs skull och nöter Kaledo en massa eftermiddagar.
Modeteckningen idag var riktigt kul. Gjorde en man (!!) i samma stil som Liselott Watkins skisser. Snygg blev han minsann.

I helgen köpte jag en skohylla. EN. Och precis som min vän Räkan, undrade jag direkt när jag kom hem hur jag kunde vara så naiv och tro att jag kunde klara mig med endast en. Sprang ner direkt och köpte två till.
Ser faktiskt rätt fint ut med alla skor i rummet, även om jag verkligen borde tvätta mina röda converse.

Igår insåg jag att jag måste ha fler böcker. Funderar på allvar på att låna någon tung rackare som exempelvis "Brott och straff", enbart för att sakta ner min läshastighet, som nu ligger på ca 3 böcker/vecka om jag räknar rätt. Så går det när man inte har någon speciell kurslitteratur än så länge.

En glad nyhet. LIAM HÄNGER ÄNTLIGEN PÅ VÄGGEN!! I och för sig enbart i en plastficka, men ändå. Har dock tagit mig från november förra året tills nu att åstadkomma detta. Bättre sent än aldrig.

I met trouble, then trouble met me

Har inte haft tillgång till min dator sedan torsdag och jag har faktiskt kommit på en hel del att skriva om under helgen. Det mesta hamnar nog endast i min "dagbok" tyvärr, men några tankar ska väl kunna hamna här också.

Om ni undrar över rubriken på detta inlägg, kan jag berätta att det är en underbart fantastiskt kvinna som uttalade de orden en gång för rätt många år sedan. Många år betyder i detta fall att jag knappt var född då.
Kvinnan i fråga är Courtney Love. Jag beundrar henne.
Ni som bara har läst löpsedlarna om henne borde tänka om. Det kan hända att hennes intelligens överstiger eran. Eller så inte. Men det viktiga är inte huruvida hon har högre eller lägre IQ än andra.
Hon vågar. Jag har beundrat henne sedan barnsben, tro det eller ej och det har faktiskt grott en egen Ms. Love inuti mig rätt länge, fastän hon inte syns på utsidan.
Huvva tänker ni nu, men det ska ni inte. Mycket av min inspiration kommer från henne och kreativitet är ju något bra. Håller ni inte med?
"Destruction leads to a very rough road, but it also breeds creation"
Den versraden från Californication kan vara en av tidernas bästa enligt mig och den är Courtney Love personifierad.
Om jag inte vore så prydlig och ordentlig som jag faktiskt är, hade jag också ställt mig på en scen, skrikit "Fuck you" till hela världen, men just nu känns det som att det där är för sent för mig.

En annan person jag vill hylla idag är Nick Hornby. Köpte hans "High Fidelity" på Myrorna i fredags och i går läste jag ut den. Den är nästan min nya Bibel, (Inte för att den riktiga Bibeln någonsin har varit MIN Bibel) strax bakom "Scar tissue" på listan över mina "Bibelböcker".
Jag känner igen mig väldigt mycket i bokens huvudkaraktär Rob, vilket genast leder till frågan om jag är väldigt manlig. Är jag det? Är jag, en tjej på just fyllda 20 år egentligen en ungkarl på 35?
Hm. Frågan kvarstår. Men visst är det intressant? Jag är ju i alla fall inte urtypen av en tjej, men så långt som 35årig ungkarl skulle jag inte vilja gå.
En fråga till. HUR SJUTTON kan jag ha missat High Fidelity alla gånger den har gått på tv?
Ingen vet, inte ens jag. Jag vet nog minst av allt.

        My personal goddes