Guatemla

Guatemala är det där landet där jag kommer ifrån.
Det där landet där all skit händer medan vi sitter på våra överviktiga Ilandsproblem-arslen och klagar över att vi inte orkar och hur jobbigt livet är.
Jag orkar snart inte heller höra mer, varken av allt klagande eller av alla hemska saker som händer min familj utan att jag kan vara där för dem, utan att kunna göra någonting vettigt.

Min familj är bara en i mängden för alla biståndsorganisationer.
Tro mig. Jag har försökt. Vet inte hur många timmar jag suttit, författat mail till jurister, ambassader, amnesty, you name it.
Men det fungerar inte. Och jag förstår det.
Hur sjutton ska någon kunna hjälpa min familj när hela världen ser ut som den gör.
Men just nu skiter jag i det.

För den här gången slutade det med en död man, en kusin som måste växa upp utan pappa i ett land utan någon egentlig möjlighet till ordentlig framtid eftersom en styvfar nu måste försörja två familjer och se till att alla barn får gå i skolan.

Och till slut är jag all hjälp de har kvar. En student som arbetar ihjäl sig på fritiden, med pengarna öronmärkta till kontantinsats.

Jag vet att man kan göra mer saker, anordna grupper på facebook för att samla in pengar, men den här gången var det inte det som var det största problemet.
Problemet är att det finns för många orättvisor i världen och att vissa är mindre värda än andra. Och att korruption ibland kan förgöra en hel familj.

Just nu känner jag mig så äcklig över att jag var den som fick så mycket mer här i livet. Tanken om att jag inte kan rå för det är inte mycket värd nu.
Det är svårt att känna sig tacksam över det liv man har fått när man vet att det är så många andra som förtjänar det exakt lika mycket, om inte mer än man själv gör.