Har just pratat i telefon med min kära mor i en och en halv timme.
NITTIO MINUTER.
Jag som inte ens tycker om att prata länge i telefon och bara känner mig besvärad när man aldrig kan säga hejdå.
Ett typiskt samtal med mig brukar vara ungefär såhär:
M: Hej!
Någon: Hej!
M: Ska vi hitta på nåt?
Någon: Yes, det skulle vara fint.
M: Bra, är hos dig på en kvart, hejdå.
Någon: Hejdå.
Svårare än så behöver det väl inte vara?
Det är inte så att jag är livrädd för strålning och cancer, det är mer att jag blir uttråkad. Vill man säga något viktigt och prata länge så är det väl trevligare att göra det ansikte mot ansikte än öra mot telefon?
Eller är jag bara en sån där tråkmåns nu?
Äh, ni kan vara tråkmånsar som spenderar livet i telefonen. Jag har viktigare saker för mig och vill hellre träffa de jag pratar med. Det blir ju roligare så.
Samtalet med mamma var dock väldigt underhållande och trevligt. Jag behöver nog det för att inte tappa min "fina" dialekt. Säger ju till och med "Luleå" i skolan och inte "Lulää" som annars.
Så kan det ju inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar